Med husbil till Strasbourg

posted in: Uncategorized | 4
Facebooktwitter

Det blev ett omtumlande besök i Strasbourg. På samma gator vandrar turister, stadens utstötta och jäktade Strasbourginvånare. Nytt trängs med gammalt, modernt med det traditionella. I stadsdelen le petite France har var och varannan en kamera i handen och det är minsann inte konstigt. Här ringlar kanalerna sig fram bland vackra korsvirkeshus. Kaféer och restauranger kantar de smala gränderna och de obligatoriska souvenirbutikerna är aldrig långt borta. En stad med många ansikten och jag gissar att vi endast sett några av dem.

Det ska medges att vi var lite surmulna när vi lämnade ett strålande väder i Moseldalen och körde rätt in i ett grått och regnigt Alsace. Vi hade försökt peppa barnen med att berätta om den fina lekplatsen och poolen de kunde bada i när vi kom fram. Men det regnade hela första dagen och barnen som redan åkt några timmar i husbilen klättrade på väggarna av alla myror i brallan. Det är då man som trebarnsförälder kan bli lite matt. Jag fick faktiskt lite lätt klaustrofobi på den här campingen. Blött, geggigt och tätt inpå andra. När barnen är gnälliga skulle man önska att det var 100 meter mellan platserna. Och visst var vi trötta när vi somnade till regnets idoga smatter mot rutor och tak. Men vi sov gott allihop!

Vid en av kanalerna i Strasbourgs le petite France

En dag i Strasbourg
På morgonen hade regnet upphört och vi började förbereda oss för en dag i Strasbourg. Det tar sin tid det här med förberedandet när man har tre barn men när man väl är på väg är det alltid värt det. Och med en nyvunnen optimism travade vi iväg mot busshållplatsen, den ligger på andra sidan gatan från campingen sett och det går tätt med bussar. Biljett köpte vi på bussen och åkte mot Gare Centrale. Centrum ligger 10-15 min bort och på bussen lämnade en gammal man sin plats åt mig så jag kunde stå med barnvagnen. Vänliga människor har vi mött här men då har också barnen har en sällsam förmåga att få folk att le.

En sidogata i le petite France

Turist i Strasbourg
När jag som turist dimper ner i en stad, kliver ur en buss mitt i stadsvimlet känner jag mig nästan alltid lite vilsen. Men det fina här är att det finns skyltar som guidar dig till stadens sevärdheter så du behöver inte helt och hållet förlita dig till Google Maps. Vi siktade in oss på den gamla stadsdelen le petite France. Vi förirrade oss in på några sidogator där vi var helt ensamma och vi förstod att vi hamnat fel. För där turisterna går där är som regel sevärdheterna.

Människor från jordens alla hörn fotar, shoppar, dricker och äter här i le petite France. En stadsdel som en gång var till för de fattigaste. Här är verkligen fint och det är värt ett besök! Här finns en julbutik, inte i stil med den som jag älskar i Rothenburg men eftersom jag älskar allt som har med julen att göra så självklart gick jag in. Men julstämningen ville inte infinna sig och jag gick ut tomhänt. Storken ska föra tur med sig och verkar fungera som en lyckoamulett här i regionen för den fanns i alla möjliga souvenirformat.

Lekplats mellan kanalerna

Lekplats bland kanalerna
Barnen fick syn på en häftig lekplats mellan två kanaler dit vi gick. Fantastiskt rolig och Hans sprang iväg till en vegansk restaurang och köpte med sig mat. Det blev en picknicklunch i parken, mysigt men overprized. Mätta och belåtna gick vi längs kanalerna, såg flera av de klassiska turistattraktionerna och shoppade lite. Vi gick in i den stora katedralen, en av de största i Europa. Så mäktig! Och vilken kontrast att gå in och mötas av tystnad, frid och lugn. Det är gratis att gå in och pratförbud gäller. Något som folk förvånande nog respekterade. Till och med våra barn var tysta när de gick runt här.

 

Vi slogs av den blandning av människor man möter här. Under några minuters väntan på spårvagnen passerade en chassidier med en HM-påse i ena handen och sin dotter i andra, två unga hipsters med ännu vita canvasdukar under armen och kanske med konstnärsdrömmar i tanken. Fler etniciteter än vi kunde räkna till och fraser av kända och okända språk blåste bort i vinden. Vi gick på spårvagnen och tog farväl av Strasbourg, åtminstone för den här gången. I nästa inlägg besöker vi staden Colmar.

Facebooktwitter

4 Responses

  1. Berit

    Intressant reseskildring, du är bra på stt skriva Emilia, du kunde ha blivit journalist

  2. Carin Barrelöv

    Så roligt att följa med på er resa! Tack för det 🙂

Leave a Reply